Riktar strålkastarljuset mot psykiatrins kränkningar av mänskliga rättigheter och deras misslyckade ”behandlingar”
Internationella Kommittén för Mänskliga Rättigheters museum lär allmänheten om övergreppen från en industri vars enda mål är vinst och vars ”behandlingar” alltför ofta slutar med döden.
Sedan öppningen 2005 har Internationella Kommittén för Mänskliga Rättigheters museum Psykiatri: Dödens industri lärt hundratusentals om psykiatrins historia av kränkningar av mänskliga rättigheter och deras fruktansvärda metoder för ”behandling” som slutar antingen i död eller fullständig försvagning av patienterna. Museet har blivit en viktig och ansedd plats för att utbilda och varna om psykiatrins otaliga övergrepp, och människor återvänder ofta år efter år och tar med sig andra så att de kan få veta sanningen.
Bland de senaste besökarna fanns en före detta amerikansk senator, som omedelbart bestämde sig för att koppla sitt center för arbetsförberedelse till museet. Kort därefter gjorde en grupp på 17 sjuksköterskestudenter från det programmet en rundtur. En av studenterna sade: ”Med tanke på antalet psykiatriker som vi betraktar som ledande innovatörer är denna information chockerande.”
En annan kommenterade: ”Jag lärde mig om allt från rashygien och användningen av tortyr till psykofarmaka för att i princip eliminera livet och att etikettering av psykiska sjukdomar inte är baserad på bevis utan på åsikter.”
Tre klasser av studenter som studerar till medicinska assistenter och deras instruktörer från en karriärhögskola i Kalifornien deltog i rundturen. En student sade: ”Jag älskade rundturen. Det var en riktig ögonöppnare och fick mig att inse allt fel dessa människor gör.”
En annan student påpekade: ”Så många olika typer av ’terapier’ används utan resultat.”
Ytterligare en sade: ”Jag lärde mig att aldrig sätta min son på någon typ av preparat. Aldrig!” Och instruktörerna var lika chockade som studenterna. En av dem skrev: ”Psykiatri är ONDSKA! Det är inte humant och är orättvist.”
Flera sjuksköterskestudenter blev förfärade när de fick veta om kopplingen mellan psykiatri och skolskjutningar. ”Jag har haft olika förändringar efter den här rundturen, särskilt när det gäller skolskjutningar och hur media får de här barnen att se ut som monster, men vi ser faktiskt inte deras historia av psykiatriska läkemedel och deras effekter.”
Museirundturen förändrar sjuksköterskestudenternas synsätt radikalt. ”Min syn på psykpreparat har definitivt förändrats. Att se resultatet av vad dessa droger gör med våra familjer, vänner och vårt land får mig definitivt att vilja ompröva dessa drogers användning i vårt samhälle och med våra patienter.”
”Det här är mitt första besök. Det är verkligen livsförändrande”, sade en annan. ”Jag lärde mig att psykdiagnoser är ett gissningsspel snarare än en vetenskaplig diagnos.”
En annan sade: ”En ögonöppnare om det som egentligen sker i läkemedelsvärlden. Det handlar mer om vinster; de bryr sig egentligen inte om patienternas eller mänsklighetens välbefinnande.”
”Jag lärde mig hur psykiatriker misshandlar patienter på de mest fruktansvärda sätt. Jag såg hur psykiatriker diagnostiserar patienter utan tester, hur dessa läkemedel har påverkat och skadat samhället”, sade en annan sjuksköterskestudent.
Förutom att belysa psykiatriska övergrepp räddar museet liv. En man återvände till museet för att berätta för personalen att han besökte det för över 16 år sedan och att det förändrade hans liv. Efter rundturen återvände han omedelbart till sin terapeut och informerade henne om att han inte längre ville ta de föreskrivna psykofarmaka. På grund av KMR:s material var han medveten om att utsättning av alla psykiatriska läkemedel krävde medicinsk tillsyn och att han aldrig borde göra detta på egen hand. Hans psykiatriker höll inte med till en början, men han varnade henne: ”Antingen trappar du ner mig eller så slutar jag tvärt.” Hon trappade ner honom.
När han besökte museet igen i år sade han till sin guide: ”Jag tog dem aldrig igen och jag mår alldeles utmärkt! Om jag fortfarande tog dem skulle jag förmodligen vara oförmögen att fungera i det normala samhället.” Han skulle ha varit ”deprimerad och självmordsbenägen”. Han tog KMR:s broschyrer om olika preparat så att han kunde hjälpa andra.
En kvinna besökte museet flera år tidigare när hennes barn gick i skolan och hade ställts diagnosen ”psykisk funktionsnedsättning” med följden att de ordinerades preparat. En vän berättade för henne om museet och tog med henne till KMR för rundturen. Hon återvände i år med sin man och skrev: ”Båda mina söner fick Ritalin, Adderall och Concerta. Dessa läkemedel hjälpte inte alls. Min äldste hade hemska biverkningar och var aggressiv, våldsam, tillbakadragen och självmordsbenägen. Jag bestämde mig för att få mina pojkar att sluta med preparaten, men jag fick höra att jag kunde hållas ansvarig för vanvård om jag inte gav dem den ordinerade medicinen. Efter den information jag fick känner jag mig så lättad över att jag följde min intuition och skaffade kunskap istället för att låta mig mobbas eller pressas med skam till att medicinera mina barn. Mina söner är fullt fungerande, glada och friska vuxna idag.”
Många av besökarna har själva upplevt psykiatrin och kommenterade hur utställningen hjälpte dem. En person skrev: ”Jag har varit på många museer, men det här är fantastiskt. Jag lärde mig en hel del. Det informerade mig och jag kände mig stöttad. Eftersom jag är en person som har fått diagnosen adhd har jag haft en mycket svår upplevelse sedan jag var ungefär åtta år gammal och upplevde hemska biverkningar av Concerta. Detta påverkade min hälsa mycket och det här museet visade mig de lögner som har berättats. Det är bra att veta att jag inte är ensam.”
En ung man från en inspelningsskola sade: ”Jag fick diagnosen adhd och ordinerades piller och jag känner fortfarande av biverkningarna än idag. Jag vet nu att man aldrig ska lita på psykiatriker, eftersom de fortfarande utför elchocksbehandlingar. Jag avskyr mängden droger som ges till 80-åringar.”
En man som besökte museet för flera år sedan tog med sig sin flickvän som hade fallit offer för mentalvårdssystemet som barn. Efter rundturen skrev hon: ”Jag fick veta vad jag gick igenom som barn. När jag var 13 år gammal blev jag inlagd på mentalsjukhus, sattes i tvångströja och tvingades ta droger. Det här museet har hjälpt andra, inklusive mig, att förstå vad jag gick igenom.”
Museet tillhandahåller information som är alltmer relevant för aktuella händelser i samhället. Fysisk fasthållning används som en vanlig praxis inom psykiatrin och lärs ut till brottsbekämpande myndigheter och inom mentalvården. Det resulterar i dödsfall varje år. I maj 2020 dog en 16-årig afroamerikansk pojke, Cornelius Frederick, efter att ha blivit fasthållen på ett vinstdrivande psykiatriskt sjukhus i Michigan.
KMR:s internationella avdelning har krävt ett landsomfattande förbud mot användning av fasthållning och rashygiensbaserad mentalvårdsprofilering och ‑behandling – en bedräglig, avhumaniserande och skadlig psykologisk teori om att vissa färgade raser inte var jämlika med vita och därför ”förtjänade” färre rättigheter. De bildade också Task Force Against Racism and Modern-Day Eugenics och lanserade en webbplats för att lära människor om psykiatrins rasistiska historia – en viktig del av Dödens industri-museet.
Pastor Fred Shaw, den ansvarige för offentliga angelägenheter vid KMR:s internationella avdelning, är värd för möten och museirundturer för medborgarrättsgrupper, inklusive lokala avdelningar av National Association for the Advancement of Colored People (NAACP), för att lära dem om psykiatrins svek mot svarta människor. En av dem som fick en guidad tur sade: ”Museet var en livsförändrande upplevelse.”
En samhällsaktivist, radioprogramledare och medlem av KMR:s Task Force Against Racism and Modern-Day Eugenics fick en guidad tur och gör nu veckovisa intervjuer med pastor Shaw om psykiatrins faror.
Dödens industri-museet når tusentals besökare och sprider sanningen om psykiatrins skadliga effekter i vårt samhälle. Det når människor överallt. En före detta säkerhetsvakt på Melbourne General Hospital, som såg övergrepp äga rum på psykiatriavdelningen, besökte museet. Efter rundturen sade han: ”Jag kan inte tro att en plats som denna existerar, och jag är så glad att den gör det. Under min livstid har jag bevittnat att familjemedlemmar har ’behandlats’ utan någon som helst framgång, och jag skulle hålla med om att det inte var något fel på dem som motiverade ’behandling’ från första början. KMR-museet ger tyngd åt mina tankar.”
De som besöker museet inbjuds att skriva under KMR:s online-petition för att förbjuda elchock, gå med i KMR och ta med sig litteratur för att upplysa och varna andra.
