Året är 1938. Två italienska psykiatriker, Ugo Cerletti och Lucio Bini, tittade på medan arbetare i ett slakthus elchockade grisar innan de slaktade dem. Chockerna bedövade djuren, vilket gjorde det lättare att skära halsen av dem.

Efter att ha ”finslipat” sin teknik på olika djur hittade Cerletti sitt första mänskliga offer – en hemlös man. Efter bara en elchock sägs det att mannen skrek: ”Inte en till! Det kommer att döda mig!” Överraskande nog använde Cerletti bara 80 volt … bra mycket mindre än spänningen läkare använder för att chocka sina patienter idag.

På den tiden utfördes elchocker utan bedövning, så patienterna drabbades av brutna tänder, käkar och ryggrader från muskelspasmerna som framkallades av elektriciteten.

Även om elchocker påstods vara en ”mirakelkur” började sanningen sippra ut. Den tidens medicinska tidskrifter medgav att hjärnskador var en effekt av elchocker, men, enligt psykiatriker, var det så proceduren fungerade.

I själva verket teoretiserade psykiatrikern och en av de främsta ECT-förespråkarna Walter Freeman att ”det kanske visar sig att en psykiskt sjuk patient kan tänka klarare och mer konstruktivt med mindre hjärna som faktiskt fungerar”.

Det är inte logiskt. Men det är inte heller ECT.