Dödliga tvångsmetoder: Psykiatrins ”terapeutiska” övergrepp
Uppenbarligen förväntas den psykiatriska ”vården” inte döda patienter, och ingen förväntar sig att patienter dör på psykiatriska sjukhus. Men detta är vad som händer i all tysthet under psykiatrikernas vaksamma öga varje dag på deras institutioner runt om i världen.
Nioårige Randy Steel hade inte lust att ta ett bad på en psykiatrisk inrättning där han hade hamnat. I tumultet som uppstod kräktes Randy och han slutade sedan andas, samtidigt som personal med våld spände fast honom. Sedan Randy hade väckts upp fördes han snabbt till ett annat sjukhus där han dog följande dag. Sjukhusanteckningar visade senare att Randy hade spänts fast 25 gånger under de 28 dagarna före sin död. Trots bevis på blödningar i näsa, mun, ögon och anus samt blåmärken i ansiktet och på magen, lämnades aldrig några brottsanklagelser in. Vid hearingar utförda av delstatens lagstiftande församling höll Randys mor Holly upp sonens obduktionsbilder och vädjade: ”Jag hoppas att inget annat barn ska behöva dö så här.”
Psykiatrisk personal tvingade 13-åriga kanadensiska Stephanie Jobin (som redan fick fem olika typer av psykofarmaka) att ligga med ansiktet nedåt på golvet, vräkte en formbar stol (fylld med små kulor) över henne, satte sig på stolen för att hålla fast henne och höll hennes fötter. Efter att ha kämpat i tjugo minuter slutade Stephanie andas. Hennes död fastslogs vara en olycka.
11-årige Andrew McClain dog av kvävning och sammanpressad bröstkorg fyra dagar efter det att han togs in på en psykiatrisk institution i Connecticut. Andrew hade inte åtlytt en uppmaning från ett psykiatribiträde att flytta till ett annat bord vid frukosten. Två personer ur personalen hade därefter hållit fast honom, och en av dem hade lagt sig ovanpå honom i ett madrasserat isoleringsrum.
Inlåsning, bältesläggning m.m. är de mest synbara bevisen på de barbariska metoder som psykiatriker väljer att kalla terapi eller behandling. Dessa exempel visar tydligt att sådan psykiatrisk brutalitet inte mildras ens när det gäller unga individer, vilket man av ren barmhärtighet skulle anse vara det riktiga.
Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) har sedan 1969 undersökt och avslöjat dödsfall som varit direkta följder av psykiatrikers ”vård”. Som en av dess första undersökningar dokumenterade KMR 100 ouppklarade dödsfall i de kaliforniska sjukhusen Camarillo och Metropolitan. En 36-årig man hittades död i en säng där han hade blivit fastspänd med läderremmar med ansiktet nere i madrassen. En gammal kvinna hittades död på en sjukhustoalett, två veckor efter det att personalen hade informerat familjen om att hon var försvunnen.
KMR har tillsammans med lagstiftare och media hjälpt till att avslöja den hemska sanningen att upp till 150 dödsfall genom fastspänning inträffar varje år enbart i USA, utan att någon hålls ansvarig. Minst tretton av dödsfallen under en tvåårsperiod var barn, vissa så unga som sex år.
Åtgärder som vidtagits för att hejda dödssiffran har haft ringa effekt. Trots restriktiva federala bestämmelser i USA, dog under en 3-årsperiod 9 barn av kvävning eller hjärtstillestånd på grund av våldsamma fastspänningsprocedurer.
I Japan godkändes bestämmelser som förbjöd bruket med fysisk fastspänningar på äldre, efter att man upptäckt att privata psykiatriska sjukhus med våld spärrade in och olagligen spände fast äldre människor. Ändå fortsatte våldet. Dr Masami Houki, chef för Houki psykiatriska klinik i Japan, dömdes för dråp efter att ha fyllt en 31-årig kvinnlig patients mun med pappersnäsdukar, sedan tejpat igen den, injicerat henne med ett lugnande medel, bundit henne till händer och fötter och tvingat henne att ligga i baksätet av en bil medan man förde över henne till kliniken. Hon var död när de kom fram.
Houki är faktiskt en av de få psykiatriker – faktiskt av all psykiatripersonal över huvud taget – som har anklagats för patienters död på grund av våldsamma tvångsmetoder, som förskönande kallats ”human tvångsterapi”. Under tiden dör tusentals människor i alla åldrar på psykiatriska inrättningar över hela världen på grund av sådana förhärdade, fysiska övergrepp.
Anledningen till detta är mycket enkel. ”Överfall” är enligt definition ett försök eller ett uppenbart försök att tillfoga en person skada genom bruk av olaga våld, samt att tillfoga den personen skada. ”Misshandel” definieras som slag eller annat olagligt fysiskt våld eller tvång som tillfogas en individ utan hans samtycke.
Psykiatriska tvångsmetoder, och vad det anbelangar alla psykiatriska metoder, innebär övervåld och misshandel i alla avseenden utom ett: de är lagliga. Psykiatrin har ställt sig själv över lagen, så att den kan angripa och misshandla sina olyckligt lottade offer, fullständigt utan ansvar, och benämna allt ”behandling”.
Vi ber er att granska den här rapporten och dra era egna slutsatser om den fara psykiatrin utgör, inte bara för vår mentala hälsa utan även för våra liv.
Det är absolut nödvändigt att polis och lagstiftare vidtar åtgärder för att sätta stopp för dessa ohyggligheter.
Högaktningsfullt,
Jan Eastgate,
ordförande för den internationella Kommittén
för mänskliga rättigheter