Förräderi mot äldre: Brutala mentalvårdsprogram
I dagens hektiska värld ersätts tradition alltför ofta av mer ”moderna” sätt att hantera livets krav. Exempelvis var det en gång enbart det lokala samhällets, kyrkans och familjens uppgift att ta hand om våra föräldrar och farföräldrar, medan detta idag rutinmässigt faller på organisationer såsom äldreboenden och vårdhem. Där hoppas vi att professionellt utbildad personal tar hand om våra äldre så som vi skulle göra.
Utan tvivel kände 67-årige Pierre Charbonneaus hustru och familj på det här sättet, när han fördes till ett sjukhus när han hade fått en svår ångestattack, som var kopplad till Alzheimers sjukdom. Eftersom han uppvisade ”akut orostillstånd”, ordinerades han lugnande medel. Tio dagar senare flyttades han till ett sjukhem där läkemedelsdoseringen fördubblades, och sedan tredubblades tre dagar efter det. Hans fru, Lucette, hittade honom framåtlutad i sin rullstol med hakan mot bröstet, han var oförmögen att gå och inte i stånd att svälja några teskedar mosad mat.
En farmaceut varnade Lucette att hennes man troligen led av obotliga skador i nervsystemet orsakade av starka lugnande medel. Familjen ringde sjukhemmet och krävde att medicineringen skulle avbrytas. Men det var för sent. Charbonneaus tunga var permanent förlamad, förklarade en läkare senare, och han skulle aldrig återfå sin förmåga att svälja. Nio dagar senare var han död. Dödsorsaken angavs som hjärtattack.
För dem som funderar över hur man ska ordna vården för älskade och åldrande föräldrar eller farföräldrar är det viktigt att veta att denna tragiska historia inte är ett undantag i dagens äldreomsorg.
När Wilda Henry tog sin 83-åriga mor Cecile, till ett sjukhem, ”gick hon lika bra som du och jag”. Inom två veckor efter att hon ordinerats det psykiatriska preparatet Haldol, började Cecile babbla i stället för att tala, dregla konstant, skakade våldsamt och kunde inte kontrollera sin avföring. Det upptäcktes senare att dosen hade ökats till 100 gånger den rekommenderade mängden. En läkare konstaterade att Haldol hade orsakat dessa symptom såväl som en kronisk leverskada.
Verkligheten angående sjukhem och äldres vistelse på äldreboenden idag, är ofta långt ifrån den stiliserade bilden av kommunikativa, interaktiva och intresserade äldre som bor i en idyllisk miljö. Ofta ser de åldringar som är institutionaliserade i dag snarare ut att vara undergiven, lugn, på något sätt frånvarande, de verkar på något sätt livlös, kanske uttryckslöst stirrande eller djupt inåtvänd och tillbakadragen, snarare än det motsatta. Om inte av droger, kan dessa tillstånd också orsakas av elchockbehandling (ECT) eller helt enkelt genom hotet om smärtsam och förnedrande fastspänning eller inlåsning.
Snarare än att detta skulle vara underlåtenhet från sjukhusets sida, äldrevård i allmänhet, är detta ett arv av det utbredda införandet av psykiatrisk behandling i äldreomsorgen under de senaste decennierna.
Tänk på följande fakta om ”behandling” som de får:
• Lugnande, även känd som bensodiazepiner, kan framkalla beroende efter 14 dagars användning.
• I Australien ordineras åldringar psykofarmaka på sjukhem för att de är ”högljudda”, ”vill lämna sjukhemmet” eller ”för att de går fram och tillbaka”.
• I Kanada skrevs mellan 1995 och mars 1996, 428 000 recept på ett särskilt, starkt beroendeframkallande lugnande medel, där mer än 35 procent av dessa gavs till patienter på 65 år och äldre.
• Brittiska rättsläkares rapporter visade att bensodiazepiner mycket oftare bidrar till onaturliga dödsfall varje år än kokain, heroin, ecstasy och alla andra illegala droger.
• Antipsykotiska preparat som Zyprexa, Risperdal och Seroquel utsätter de äldre för en ökad risk för stroke och död och är försedda med en ”sträng varning” för att betona risken.
• Selektiva serotoninåterupptagningshämmare (SSRI-medel) – dagens antidepressiva medel – orsakar självmordstankar och självmordsbeteende. Paxil (paroxetin) till exempel, förmår sannolikt framkalla sju gånger större självmordsrisk hos personer som tar det, än hos de som tar placebo (sockerpiller), enligt en norsk studie.
• I USA, får 65-åringar 360 procent flera chockbehandlingar än 64-åringar, eftersom regeringens försäkringsskydd som täcker chockbehandling träder i kraft vid 65 års ålder.
Sådana omfattande övergrepp mot äldre är inte ett resultat av medicinsk inkompetens. I själva verket varnar medicinsk litteratur klart och tydligt för ordination av lugnande medel till äldre på grund av de många farliga biverkningarna. Studier visar att ECT avsevärt förkortar livet för äldre människor. Specifika siffror registreras inte eftersom dödsorsakerna brukar anges som hjärtattacker eller andra tillstånd.
Missbruket är resultatet av att psykiatrin har placerat sig själv i en auktoritativ ställning när det gäller vård av gamla. Därifrån har psykiatrin i stor skala spridit den tragiska men lukrativa bluffen att åldrandet är en psykisk störning som kräver omfattande och kostsamma psykiatriska tjänster.
Slutresultatet är snarare, att i stället för att bli respekterade och få vård, drabbas våra äldre alltför ofta av extrem förödmjukelse och får sin intellektuella förmåga hjärtlöst ignorerad av psykiatriska behandlingar eller att de helt enkelt får sina liv tragiskt avslutade alltför tidigt.
Denna rapport presenteras för att avslöja den bistra verkligheten att liknande tragedier ofta upprepas i tysthet i vårdinrättningar för äldre över hela världen. Sådana svek mot de äldre och deras anhöriga får inte tolereras i ett civiliserat samhälle.
Högaktningsfullt,
Jan Eastgate,
Ordförande för internationella
Kommittén för mänskliga rättigheter