Ondskefullt angrepp: Psykiatri kontra religion

Hur står det till med religion idag?

I en amerikansk stad blev pensionärer tillsagda att de inte fick sjunga gospel eller be vid sina måltider i sitt samhällscenter eftersom det var en offentlig byggnad. Först efter en omfattande lagprocess återfick de sina rättigheter .

Ett barn fick höra att hon inte kunde ge pennor, som hade ordet ”Jesus” tryckt på dem, till sina skolkamrater. Gråtande frågade hon sin mamma: ”Varför hatar skolan Jesus?” Kelly Shackelford, chefsjurist för Liberty Legal Institut, vittnade inför den amerikanska kongressens utfrågning om religiösa uttryck år 2004: ”Dessa små barn förstår budskapet. Deras religion behandlas på samma sätt som ett svordom. Dessa barn får vid tidig ålder lära sig: ”Håll din religion för dig själv”, ”den är smutsig”, ”den är dålig”.

I mars 2004 antog det franska parlamentet en lag mot skolbarn som bar religiösa symboler i offentliga skolor, inklusive huvuddukar och slöjor som bärs av många muslimska flickor, kors som är för stora och judiska kalotter.

Uppenbarligen lever och frodas angrepp på religion, men så är de också lika gamla som religionen själv. Men rapporter om sexuell perversion bland präster, vilket har fläckat rubrikerna i nästan alla länder i världen, och stämningsansökningar på mångmiljonbelopp inlämnade och vunna mot inblandade kyrkor – detta är dock något helt nytt. Här står kyrkor inför en försåtlig attack som inte bara undergräver deras andliga och materiella styrka, men i vissa fall även hotar deras överlevnad.

Emedan denna typ av förbittrad aggression är ny, har den sin upprinnelse under 1800-talets slut. Det var då psykiatriker första gången försökte ersätta religion med sin ”själlösa vetenskap.” År 1940 förklarade psykiatrin öppet sina planer när brittiska psykiatrikern John Rawlings Rees, en av grundarna av World Federation for Mental Health (WFMH), talade inför National Council of Mental Hygiene där han sade: ”Sedan det senaste världskriget har vi gjort mycket för att infiltrera de olika samhällsorganisationerna runtom i hela landet ... vi har gjort ett skapligt angrepp på ett antal yrken. De två som är lättast att angripa är naturligtvis läraryrket och kyrkan. …”

En annan av grundarna till WFMH, den kanadensiske psykiatrikern G. Brock Chisholm, förstärkte denna övergripande plan år 1945 genom att angripa religiösa värderingar och kräva att psykiatriker ska befria ”rasen ... från dess förlamande börda av gott och ont”. Genom att brutalt inkräkta på uråldriga religiösa principer, har psykiatriker avkriminaliserat brottsliga handlingar och definierat synd och ondska som ”psykiska störningar”.

I sin bok The Death of Satan, hänvisar författaren Andrew Delbanco till det försvinnande ”ondskans språk” och förloppet för ”namnlös ondska”. Fram till psykiatrins uppdykande, hade samhällena verkat med mycket klara idéer om ”moraliskt ont”. Men i dag hör vi förskönande omskrivningar såsom ”beteendeproblem” eller ”personlighetsstörning”. Delbanco beskriver dessa som föreställningar ”... i vilka begreppet ansvar har försvunnit och människan uppfattas som en beståndsdel med en viss bestämd funktion. Om den inte uppför sig korrekt blir den föremål för reparation eller bortskaffande, men det finns ingen riktig känsla av skuld inblandad. ... Vi tänker i termer av korrigering av den defekta delen eller, om det gått för långt, skaffa undan den.”

Som ett resultat av psykiatrikernas ”undergrävande plan för religion, har begreppen bra och dåligt uppförande, rätt och fel beteende och personligt ansvar fått utstå så mycket stryk, att människor idag har få eller inga riktlinjer för att tygla, bedöma eller styra sitt beteende. Ord som etik, moral, synd och ondska har nästan försvunnit från gängse språkbruk.

Delbanco framhåller vidare: ”Repertoaren av ondska har aldrig varit rikare. Men ändå har våra reaktioner aldrig varit så svaga. ... [V]i kan inte klart se gärningsmannen. ... Missdådarna är svårare att upptäcka. ... Så djävulens arbete finns överallt, men ingen vet var man kan hitta honom. ... [O]ndska tenderar att dra sig tillbaka till det moderna livets bakgrundsbrus. ... [V]i känner någonting som vår kultur inte längre ger oss ord för att uttrycka.”

Konsekvenserna har varit förödande för både samhälle och religion. Det är inte så att ondskan själv har försvunnit – det vimlar av bevis på onda eller destruktiva beteenden, otyglade i samhället – och detta är lika svårt att konfrontera som det alltid har varit. Men alla vill leva i ett samhälle där det onda kan definieras och besegras.

Eller gör de det?

I mer än ett århundrade har mänskligheten varit den ovetande försökskaninen för psykiatrins avsiktliga experiment inom ”social ingenjörskonst” som tänktes ut i helvetet. Detta försök inkluderade ett angrepp på de grundläggande religiösa och moraliska fästena i samhället. Det kunde inte fortskrida så länge människan tydligt kunde uppfatta, uttrycka och hantera ondska. Den ligger lömskt bakom vårt nuvarande sociala sönderfall. Och det är ondskan personifierad, maskerad av den mest sociala fasad.

Fram till nyligen var det religionen som försåg människan med de moraliska och andliga riktlinjer som är nödvändiga för att skapa och upprätthålla civilisationer som hon kunde vara stolt över. Religion ger den inspiration som behövs för ett liv med högre mening och syfte. I denna kris, faller det på religiösa ledare att ta de avgörande stegen.

Prästerskapet måste skaka av sig oket av själlös materialism, producerat av psykologin och psykiatrin och lämna tillbaka religion i händerna på de religiösa.

De religiösa ledarna måste faktiskt ta detta ansvar, inte bara för religionens överlevnad utan även för mänsklighetens överlevnad.

Högaktningsfullt,


Jan Eastgate
Ordförande
internationella Kommittén
för mänskliga rättigheter

NEDLADDNINGAR