Psykiatriska felbehandlingar: Underminering av sjukvården

Alan I. Leshner, psykiatriker och tidigare chef för National Institute of Drug Abuse förklarade en gång: ”Min tro är att idag ... ni [läkaren] bör sättas i fängelse om du vägrar att ordinera SSRI-preparat (de nya typerna av antidepressiva medel) mot depression. Jag anser också att inom fem år från och med nu, bör ni sättas i fängelse om ni inte ger crackmissbrukare de mediciner vi utvecklar nu.”

Under de många år jag har arbetat för psykisk hälsoreform, har jag talat med hundratals läkare och tusentals patienter, medan jag hjälpt till att avslöja många psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna. Men inte förrän nyligen föll emellertid tanken mig in att läkarnas rättigheter också kan vara under angrepp. Varför ska en läkare sättas i fängelse för vägran att ordinera ett medel mot depression?

Många primärvårdsläkare har bekräftat att det finns otaliga fysiska tillstånd som kan orsaka känslomässiga och beteendemässiga problem, och hur viktigt det är att först kontrollera dessa. Följden blir då, att detta att förlita sig på ett antidepressivt medel för att undertrycka emotionella symtom, utan att först leta efter och korrigera en eventuell underliggande fysisk sjukdom, skulle helt enkelt kunna ge patienterna en kemisk ”sil”, medan man lämnar dem med en sjukdom som kan förvärras.

Vad skulle hända om en primärvårdsläkare eller en husläkare ställde rätt diagnos och botade en sådan fysisk sjukdom och depressionen upphörde utan psykofarmaka? Skulle den läkaren sedan kunna anklagas för att vara oetisk, eller till och med anklagas och fängslas för den ”straffrättsliga medicinska försumligheten” att inte ha ordinerat ett antidepressivt medel?

Vrickat, säger du? Skulle inte kunna hända? Tja, kanske. Men det verkar som om den dagen har kommit, då en bra läkare kan anklagas för att vara oetisk när han praktiserar etisk läkekonst. Idag kan en läkare, specialist eller annan, kritiseras, mobbas och behandlas som ”extrem”, om han utövar fungerande, diagnostisk läkekonst.

Denna information har samlats in med läkare i åtanke, särskilt de som bara vill utöva icke-psykiatrisk läkekonst, som drivs av ett högt och omtänksamt syfte i bästa hippokratiska tradition, och som vill bli lämnade i fred för att fortsätta med sitt jobb för att ta hand om människors hälsa efter bästa förmåga. Den är till för läkare som är oroade över det faktum att miljontals barn tar ordinerade, beroendeframkallande, amfetaminliknande centralstimulerande medel för en så kallad psykisk störning, hyperaktivitetssyndrom (Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADHD).

Det finns en utbredd uppfattning, rörande psykisk hälsa, som figurerar inom primärvårdens läkekonst idag. Det beror till stor del på ”framgången” hos psykiatrins diagnostiska system, Diagnostisk- och statistisk handledning över psykiska störningar (DSM-IV). Detta system samt avsnittet om psykiska sjukdomar, i Classification of Diseases (ICD-10) har kraftigt reklamerats som absolut nödvändiga normer för psykiska störningar, till icke-psykiatriska läkare.

Men det finns något annat här. Psykiatrins diagnostiska system uppstod inte i en anda av yrkesmässig respekt för traditioner och kunskap angående primärvårdens läkemedel och andra medicinska grenar. Det fanns inget introduktionsbrev som sade, ”Vi respekterar okränkbarheten och auktoriteten i ditt förhållande till dina patienter och din önskan att göra ditt bästa för dem. Här är vårt diagnostiska system, vänligen se över det först och förvissa dig om, från din egen erfarenhet, att vi är på rätt spår. Detta är giltig vetenskap. Vi skulle uppskatta ditt gensvar och din konstruktiva kritik. Ropa för allt i världen på hjälp om du behöver oss. Lycka till i din strävan efter bättre hälsa.”

I stället kom den och sade i själva verket: ”Här är ett litet barn med svåra psykiska problem. Vår expertmässiga diagnos är redan ställd, och du behöver inte göra annat än följa vår exakta ordination på psykofarmaka och vara underkastad vår sakkunniga ledning.” Eller uttryckt på annat sätt, säger det: ”Dina patienter tycks lita mer på dig än på oss, därför måste du diagnostisera den psykiska sjukdom, som de otvivelaktigt lider av.”

Detta är den tvångsmässiga underström som fortlöpande har präglat psykiatrin alltsedan den först lade sig till med förmyndaraktiga arbetsuppgifter inom mentalsjukhusen för 200 år sedan. Det är uppenbart på många olika sätt, och överallt där den lägger sin näsa i blöt är den oerhört destruktiv för självförtroende, stolthet, heder, företagsamhet, initiativförmåga, integritet, sinnesfrid, välbefinnande och sinnesfriskhet. Detta är egenskaper som vi måste kämpa för att bevara hos alla patienter. Och hos alla läkare.

Högaktningsfullt,


Jan Eastgate,
Ordförande
för internationella
Kommittén för mänskliga rättigheter

NEDLADDNINGAR